Skillnaden mellan en gyrokopter och en helikopter är att gyrokoptern måste ha fart framåt för att hålla sig flygande. Ovanför flygkroppen sitter en rotor som inte har någon koppling till gyrokopterns motor. Den kan betraktas som ett knippe smala flygplansvingar som utför en cirklande glidflykt. Rotationen av rotorn och därmed också lyftkraften kommer då gyrokopterns propeller i flygkroppens nos tvingar planet och därmed rotorn att röra sig framåt och uppåt.

Gyrokopterns princip finns även i naturen. Lönnens vingförsedda frö, “lönnäsan”, autoroterar och kan med vindens hjälp flyga långt bort från moderträdet.

En gyrokopter är billigare att använda än en helikopter, eftersom den innehåller färre rörliga delar och ingen komplicerad mekanik som till exempel en rotorväxel. Nackdelen är att den inte kan göra VTOL-starter. (lyfta rakt upp) Den kan dock landa utan fart framåt. (Numera kan en gyrokopter göra stående start genom att först varva upp rotorn med hjälp av en tillfällig koppling till motorn, men denna koppling måste brytas innan gyrokoptern lättar.) Vid ett eventuellt motorbortfall autoroterar rotorn på samma sätt som för en helikopter som drabbas av samma fel. Höjdförlusten omvandlas till rotation av rotorn som skapar lyftkraften. Dock är en helikopter ej konstruerad för gyrokopterkraft vilket gör det betydligt svårare att landa en helikopter utan motorkraft.

Under 1930-talet och 1940-talet opererade Rolf von Bahr med ett antal gyrokoptrar och flög turister i de svenska fjällen, för att under kriget utföra spaningsflygning och artillerieldledning åt svenska marinen. Under andra världskriget använde sig tyska ubåtar av en gyrokopter som drogs av båten för spaning. På 1950-talet utvecklade brittiska Fairey prototypen till en ‘flygande buss’ som kallades Rotodyne. Den var en kombination av helikopter, gyrokopter och konventionellt passagerarflygplan.