När Cierva byggde sin första autogiro som han kallade Autogiro nr 1, Hade han inte tillgång till någon nämnvärd dokumentation från tidigare försök med roterande vingar. Ett undantag var ett brittiskt patent på en skälvroterande rotor där ursprunget egentligen kommit från en rysk teknolog vid namn Boris Yuriev som redan 1912 genom experiment funnit att rotorblad för en flygmaskin under rörelse fortsätter att rotera under glidflygning. Dessa ideer och försök med sjölvroterande rotorblad kom under tiden 1915 till 1919 att röna så stort inträsse att flera forskare sökte patent som således utfärdades, förutom i England, även i Frankrike och Italien. samtliga byggde på det ryska försöket, men alla hade olika förklaringar med det gemensamma att de insåg användningsmöjligheterna för att kunna bygga rotorplan.

Ett av de Engelska patenten beskrev i sin ansökan sålunda. “.. en konstruktion av flygmaskin med senvanlig drivande propeller, samt en luftskruv över flygkroppen så monterad att den kan rotera fritt i ettplan som lutar svagt uppåt i rörelsens riktning…” Cierva styderade denna beskrivning med tillhörande figurer samt kunde med ledning därav uppställa matematiska formler för dess aerodynamiska krafter. Han förenklade emellertid dessa vad gällde lyftkraften till att anse roton som en fast vinge med samma cirkulära yta som rotorns svepta yta. han beskrev detta i sin egen patentansökan på följande sätt. “..Om en fritt roterande rotor, monterad på en flygplanskropp som drivs fram av en konventionell motor och propeller, kan autogiron flygas i planflykt, stiga eller minska höjden på samma sätt som en vanligt flygplan. Under glidflygning med stoppad motor, eller under extremt låg fart, kommer höjden att minska.

Autogiron kommer inte att kunna stalla eller råka i okontrollerbar spinn på grund av att rotorn alltid roterar oberoende av flygfarten. Är rotorns soliditet ( förhållande mellan bladarea och diskarea), kommer vertikal sjunkhastighet att vara mindre än en fallskärm med samma diameter som roterar och motsvarar last. En autogiro med autoroterande rotor är oberoende av flyghastighet och kan därför flygas med avsevärt lägre fart än ett flygplan. Det innebär också avsevärt kortare start och landningsträcka. Jämsides med låg fart erhålls en viktig karakteristik i att rotorbladen inte kan överstegras. En viss nackdel utgör det förhållande att en rotor har större totalmotstånd än en flygplansvinge vilket innebär ökat effektbehov från propellern…”